Hon ser sig om. Huset är mörkt. Inneslutet av ett yttre skal med blommor, buskar och vitmålat staket. Säkert avundsvärt för förbipasserande. För henne, falsk trygghet sakta insmugen under tiden mellan krypande lillflicka till förstaklickare. Efter det, tiden full av lögner, svek och brutna löften. Tafsande händer och kränkande kropp med ägande blickar utan kärlek och så den gråtande vid sidan om. Som inget kan göra.
Hon ser sig om. Mot vägen framför henne. Ryggsäcken är packad med det mest nödvändiga. Första stoppet blir farmors kolonistuga. Sen vet hon inget mer. Blytunga ben vägrar röra sig. Eller tvekar hon? Är det så farligt, det som är i huset? Överdriver hon? Än är det inte för sent att gå in, packa upp och lägga sig igen. Ingen har märkt att hon har lämnat huset. Hon kan gå en annan natt. Hur ska hon kunna äta sig mätt? Om hon blir sjuk, vad ska hon då göra? Vad ska de säga i skolan när hon plötsligt inte dyker upp? Kanske ska hon vänta tills det blir varmare så att hon slipper frysa i stugan. Då har hon dessutom hunnit spara ihop mer pengar. På tysta fötter smyger hon in.
Hon kastar ett öga in i sovrummet. Hans plats är tom. Hon klär snabbt av sig och slänger in ryggsäcken i garderoben och kryper ner i sängen bredvid sin mamma. Han ligger i hennes säng. Väntar. Det vet hon. Men inte inatt. Hon vill inte inatt, tänker hon och kryper tätt intill den kroppsvärme som mamman avger. Den enda värme hon känner. Den och andedräkten mot sitt ansikte. Och det kladdiga som fastnar i håret ibland. Han kommer snart, om han inte somnar. Långsamt sjunker hon in i en dvala. Mitt emellan vakenhet och sömn. Precis där hon fortfarande kan styra tankarna om hon orkar. Sakta tar hjärnan över och drogar henne mot lugnet där inget annat finns än frihet. Hon är så trött att hon inte bryr sig när han lägger sig bredvid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar